Tjäna pengar till laget
Godkänn kakor
Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies
Dela nyhet
FÖR DEM SOM HITTAT HEM
14 aug, 10:25 0 kommentarer
FÖR DEM SOM HITTAT HEM
—
Imorgon är det dags. Seriefinal hemma på IP. Ettan mot tvåan. Elastico mot BK30. En poäng skiljer oss åt till vår fördel, dock med en match mer spelad.
Jag kommer tyvärr inte kunna vara där imorgon. För någon som under många år fått följa den här klubben från sidan svider det att missa just en sådan här match.
För jag har varit med länge.
Sedan starten för över tio år sedan har jag följt Elastico. Ett helt decennium.
Jag har stått i Örebro och Stockholm och sett vårt futsallag kvala sig upp till division 1. Jag har varit med när vi ramlat ur samma serie. Jag har upplevt tunga derbyförluster och DM-guld. Brakförluster och seriesegrar. Jag har sett vår allra första årskull på ungdomssidan komma hit som barn - och sex år senare avsluta sin gemensamma resa som svenska mästare.
Jag var där när fotbollslaget spelade sin allra första seriematch, borta mot Hallstas juniorer i division 8. Sedan dess har jag sett oss förlora mot tabelljumbon, förlora seriefinaler och stå med den där fruktansvärda känslan av att nästan ha nått hela vägen.
Men jag har också fått vara med när tåget rullat.
Division 8. Division 7. Division 6. Tre år. Tre seriesegrar.
Resan gick fort. Sedan tog det stopp. Efter att ha gått som tåget har vi nu tillbringat tre år i femman.
Kanske är det också därför morgondagens match känns lite extra. Vi vet vart den här föreningen vill. Vi har vetat det sedan vi klev in i division 5.
Vi vill vidare.
Men tio år med Elastico har samtidigt lärt mig att en förenings historia aldrig är en rak linje uppåt.
Jag har sett människor komma och gå. Jag har upplevt eufori och besvikelse. Jag har skrikit och svurit på bosniska, firat och deppat i omklädningsrum. Men när nästa match kom har jag stått där igen med mikrofonen i ena handen och megafonen i den andra.
För någonstans på vägen slutade Elastico vara ett lag jag följde.
Det blev en del av mitt liv.
Och kanske är det därför jag inför morgondagen inte främst tänker på tabellen.
Jag tänker på klubbmärket.
För det där märket över hjärtat betyder så mycket mer än man tror.
Elastico har aldrig bara varit en fotbollsklubb. Det har blivit en plats för människor som kanske inte alltid känt att de passat in någon annanstans. För den som gått sin egen väg. För den som alltid haft en självklar plats inom fotbollen, men även för den som aldrig riktigt känt sig hemma förrän han hittade hit.
För grabben med de dyraste fotbollsskorna, men även för den som knappt haft några skor att spela i.
Från Nygård till Stigarna.
Oavsett namn, bakgrund eller förutsättningar.
Här behöver ingen vara en i mängden. Här behöver ingen ändra på vem man är för att passa in.
Hos Elastico är du hemma.
Vi använder ofta ordet familj inom fotbollen. Här tycker jag faktiskt att det betyder något.
En familj är inte perfekt. Man tycker olika, man ryker ihop och ibland sätts sammanhållningen på prov. Men när det verkligen gäller står man där för varandra.
Och imorgon gäller det.
Elastico har fått höra mycket genom åren. Vi har blivit ifrågasatta, utdömda och omsnackade. Ibland känns det som att framgångarna passerar obemärkt, medan misstagen får gamarna att samlas.
Men på vårt bröst sitter ingen gam. Där sitter en örn.
Och kanske passar den oss ganska bra. För varje gång vi blivit ifrågasatta har vi fortsatt framåt och låtit snacket bli bränsle.
Fortsätt tvivla. Fortsätt underskatta oss. Fortsätt berätta för oss vad Elastico inte kan vara.
Vi fortsätter göra det vi alltid gjort: går vår egen väg och motbevisar tvivlarna.
Förra året vann vi 17 av 22 matcher. Ändå stod vi där när säsongen var över utan det vi hade kämpat för.
Två poäng till.
Det var vad som hade krävts för serieseger och tågbiljetten till division 4.
Så nära.
Det sved då. Men då är då och nu är nu.
Det enda vi behöver bära med oss från då är vetskapen om hur små marginalerna kan vara.
En löpning. En duell. En räddning. En poäng.
Allt kan till slut vara skillnaden mellan att nästan nå hela vägen och att faktiskt göra det.
Och nu, ett år senare, står vi här igen.
Ny säsong. Ny seriefinal. Samma dröm.
Till spelarna som drar på sig den gulsvarta tröjan imorgon vill jag därför bara säga:
Titta ner en extra gång.
Märket sitter över hjärtat av en anledning.
Spela för killen bredvid dig. Ta löpningen när han inte orkar. Täck upp när han gör ett misstag. Hjälp honom upp när han faller.
Spela för dem som byggt den här klubben. För dem som burit tröjan före er. För människorna runt laget. För kidsen bredvid planen som drömmer om att en dag få bära den efter er.
Spela för alla som hittat hem i gulsvart.
Jag kommer inte stå på IP imorgon.
Men mitt hjärta kommer göra det.
Förra året fick vi känna hur det är att vara på fel sida av marginalerna.
Nu har vi fått en ny chans.
Inte att nå hela vägen redan imorgon, men att ta ett stort steg i rätt riktning.
Vi har firat division 8. Vi har firat division 7. Vi har firat division 6.
Nu vill jag fira division 5.
För varandra. För familjen. För alla som tror på oss. Och för dem som tvivlar - tack för bränslet.
För dem som kom före. För dem som står där idag. För dem som kommer efter.
För alla oss som hittat hem.
Tåget har stått på perrongen tillräckligt länge.
Nu måste det rulla vidare.
Nästa destination: division 4. ️
Fuad Halilović